Gökboet
När jag var i Barcelona läste jag Gökboet. Och jag satt i sängen, på min balkongi solen, i Ciutadellagräs och läste, fascinerades och tyckte om. För sådan är Gökboet; en bok som är bra hela vägen. Språk och historia. Den handlar om psykologi och individualism. Om dårar på ett mentalsjukhus styrt av maskinerikombinationen, eller om annorlunda människor i ett grått samhälle. Karaktärerna är utmejslade med en trovärdighet som gör att de aldrig blir karaktärer; de framträder snarare som personer, människor. Jag kände inget slags distans till boken, det fanns liksom ingen barriär mellan mig och orden, och jag tror att det är därför den gjorde ett sådant starkt intryck.