söndag 4 oktober 2009

Jag såg Jessika Gedin på Spy bar i torsdags. Blev lite starstruck.
Förresten, kan vi inte komma på ett bra ord för starstruck på svenska. Stjärnslagen? Stjärnblind? Stjärn-dunster-i-ögonen?

Hon har en mycket bra twitter förövrigt.

Tidsresenärens hustru

Tidsresenärens hustru handlar om Clare och Henry, som möts när Clare är liten flicka och Henry är runt 40. De möts i hennes nu och hans då, för Henry kommer från framtiden. Där är han och Clare är gifta. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att kastas mellan framtid, nutid och dåtid. När Henry slängs i väg till en annan tid sitter Clare kvar, med sin kärlek och längtan och en hög av hans kläder vid sina fötter.

Det var en småputtrig bok att läsa [och jag förstår själv att en bok som beskrivs som småputtrig inte är särskilt fantastisk. Men i bland är det rätt trevligt att läsa en bok där det flyter på och underhåller i några timmar. Som att titta på Ensamma mamma söker en timme på söndagskvällen. Småputtrigt, helt enkelt]. Dock är det ingen större läsupplevelse; jag lyckas aldrig komma nära karaktärerna. Det är svårt att knyta an till karaktärer som beskrivs som"den bohemiske bibliotekarien som älskar punkmusik", eller konstnären som "älskar storslagna papperskulpturer och thaimat". Jag får känslan av att författaren satt hemma och försökte komma på karaktärer som var udda och roliga, men så blir det bara krystat och stelt.

Boken väcker en del intressanta tankar: om Henry kan resa fram och tillbaka, mellan dåtiden, nuet och framtiden, samexisterar dessa då som olika dimensioner. Är tiden då ett slags fysiskt tillstånd? Delas varje sekund upp i olika tunna skivor/sidor, som man sedan kan vandra emellan? För om han försvinner från nuet och åker tillbaka i tiden och är där ett par minuter, dagar eller veckor, och är i en annan tid rent fysisk, måste ju andra tidsdimensioner finnas rent fysiskt. Det var det här som jag fanns mest intressant i boken, men det läggs fokus på kärlekshistorien emellan de två. Men, något gör att jag inte riktigt berörs av deras kärlek, sorg och våndor.